av Arne Järtelius
NE-redaktör

I samma vecka ljuder åter krissignalerna över glasriket. Ekonomerna i danska Royal Scandinavia, som äger glasbruken i Orrefors, Sandvik, Kosta, Boda och Åfors, får inte siffrorna att gå ihop, och 158 av de totalt cirka 900 anställda i koncernen varslas om uppsägning.

Bertil Vallien kommenterar läget för glasbruken så här:

- Det är en katastrof, som jag ser det. Nu gäller det att vi hjälps åt från alla håll för att hålla de allt färre glasbruk som finns kvar i Sverige vid liv. För mig personligen betyder det att jag kommer att ägna mer tid åt formgivning för att utveckla kommersiella produkter för att få fart på det hela igen. Trots alla möten och alla konsulter så handlar det till syvende og sidst om att producera säljbara produkter. Det är självklart en risk för min konstnärliga verksamhet, men nu är det livet för glasbruken som gäller!

Den som hoppas få se paret Vallien göra någon produkt tillsammans för att förgylla de svenska hemmen väntar emellertid förgäves.

- Vi har gjort en produkt tillsammans, men aldrig mer! Vi hade olika uppfattning om allt, om precis allt. Det var oerhört jobbigt. Nej, Ulrika skapar sitt glas och jag mitt, resten av tiden har vi det underbart ihop.

Glas i pris
Det är en spännande skulptur till vinnarna av Kunskapspriset som växer fram där i den varma hyttan i Åfors bruk, som ligger några på mils avstånd mellan Emmaboda och Lessebo i Småland. Dagens skulptur är den sista som gjuts av totalt sex stycken, så alla i hyttan inblandade vet vad som ska göras. För regin av processen står Bertil Vallien, iklädd träskor, tjocka läderhandskar och den emblematiska baskern.

- Jag ser det som en balett när vi skapar en skulptur här i hyttan. De medverkande har cirka 20 sekunder på sig att var och en göra sin del i processen. Minsta misstag eller missförstånd blir ödesdigert för det färdiga resultatet.

Det är ett mäktigt skådespel i regnbågens alla färger när skulpturen gjuts, och det sker i en värme från det smälta glaset som får samtliga närvarande att svettiga koncentrera sig till det yttersta. Förvisso går glaset att vid ett misslyckande smälta om så många gånger man vill, men svalkan efter att ha lyckats känns alltid skönast.

Vad var det som fick Bertil Vallien att vilja göra skulpturen till Kunskapspriset?

- Det var den vida symboliken kring begreppet kunskap och allt det som Nationalencyklopedin står för som fick mig att tända. Efter ett första möte med tre representanter för NE lovade jag att skicka en skiss på hur jag tänkte mig en skulptur. Den fick klartecken från NE, men så dags var jag redan nästan klar med grundarbetet på skulpturen. Jag blev helt enkelt så engagerad i uppgiften att jag inte kunde vänta.

Kunskapsstatyetten

Hur valde han att göra skulpturen?

- Jag tycker om att arbeta med allmängiltiga symboler och att kombinera dem för att om möjligt få litet oväntade möten att uppstå. För Kunskapspriset föreställde jag mig världen som en scen och med universum och alla de möjligheter det bär på som fond. Tillsammans med dem ställde jag sedan boken, NE, som en huvudaktör som öppnar sig och fungerar som en port och en bro till alla möjligheter den bär på. Jag göt även in små modeller av en människa, en trappa, en jordglob och en spiral i skulpturen. Trappan visar hur man kan ta sig från olika nivåer, spiralen är oändlig och på jorden finns människan. Det som ser ut som taggar på skulpturens ovansida kan uppfattas som antenner som tar emot budskap och som reflekterar ljus till boken.

Glas i repris
För Bertil Vallien är glas ett slags fruset miniuniversum. Den skulptur han gjort till Kunskapspriset är ett tydligt exempel på det sättet att betrakta glaset som material.

Direkt efter att ha gjutit den sjätte skulpturen till Kunskapspriset säger han:

- För mig är glas två katastroftillstånd. Det är dels den smälta massan, dels dess förvandling till ett isblock. Massan har definitivt sin tjusning, men den varar bara några minuter för att därefter för evigt vara frusen. Det är en spännande process i alltifrån vitt, över i körsbärsrött, orange, mörkrött för att sedan försvinna samtidigt som figurerna i glaset träder fram.

Bertil Vallien hör inte till dem som håller upp sina skulpturer mot ljuset för att se hur det bryter sig. Tvärtom!

- Som konstnär så är jag inte ett dugg intresserad av glasets ljusreflekterande kvaliteter. Jag tycker mer om hur glas kan absorbera ljus och frysa händelser eller spår av liv. I glaset kan man fånga en händelse, ett ögonblick eller en historia och frysa in den.

Vad sägs om att smälta glaset på nytt, ta ut figurerna och återge dem sitt forna liv? Den avslutningsfrågan besvarar Bertil Vallien tills vidare med ett snett leende, men han verkar på intet sätt ointresserad av tanken.