Moomsteatern
av Arne Järtelius
NE-redaktör

Moomsteatern grundades 1987. Sedan dess har man producerat 26 uppsättningar med Drömmar (1988) som den första och Hamlätt (2007) som den senaste. Moomsteatern är en verksamhet där skådespelare med funktionshinder utmanar omvärldens ofta ganska välmenande värderingar. Moomsteatern är med andra ord allt annat än någon välmenande verksamhet för funktionshindrade. ”Ytterst”, skriver teaterchefen Kjell Stjernholm i boken Moomsteatern: Vem äger rätten till scenrummet (2006), ”är Moomsteatern en politisk verksamhet eftersom humanistiska och människorättsliga frågor är politiska.”

Vilka egenskaper bör en duktig kunskapsförmedlare ha?
– När det gäller den vardag som jag befinner mig i, dvs. i arbetet med en integrerad teaterensemble, så är den kommunikativa förmågan den allra viktigaste egenskapen. Nyckeln till den är att vara medveten om att den utvecklingsstörda människan ibland kommunicerar på andra sätt än de flesta andra. Det beror på sådant som att förstå ”självklara” saker på ett inte alltid givet sätt, att ha en annan begreppsvärld eller att helt enkelt tala ett annat språk.

Från Elefantmannen (2007)    Foto: Henrik Hedenius

Den vanligaste reaktionen när vi inte förstår eller inte blir förstådda är att vi tar om det vi sagt lite långsammare och med lite högre röst. Men vem är det som är mest korkad när ett budskap trots hundra upprepningar inte blir förstått? Den kommunikativa förmågan handlar därför om, som jag ser det, att se till att hitta rätt kommunikation med rätt människa. Ansvaret för det bör ligga på mig, inte på skådespelaren med utvecklingsstörning. Det är nyckelegenskapen för att kunna förmedla kunskap i den värld och den vardag jag verkar i.

Hur förmedlar och sprider man enligt dig kunskap bäst?
– Jag är en ohjälplig anhängare av learning by doing, dvs. det processinriktade kunskapsinhämtandet. Detta dels för det djup det ger men även för att det är väldigt kul att befinna sig där helt enkelt.

I utbildningssammanhang brukar vi vara väldigt bra på att mäta vad som lärs ut, men vi är precis lika dåliga på att mäta vad som lärs in. Men i vårt sammanhang, där resultatet ska fram i form av en premiär och en föreställning som ska spelas ett antal gånger, så spelar det ingen roll vad det är som lärs ut utan det är vad som lärs in som är helt avgörande för huruvida vi lyckas eller inte. Den här fokusförskjutningen är väldigt bra. Det är resultatet som räknas, inte vår eventuella förmåga att sprida ett antal budskap till ensemblen.

Moomsteaterns ensemble startar med att göra för att sedan ta reda på varför. Det annars vanliga i teatersammanhang är att man startar med ett teoretisera för att därefter börja göra saker. Hotet mot en fördjupad kunskap, som jag ser det, är hela tiden att man tror sig kunna saker.

På vilka nya, annorlunda och lustfyllda sätt har du lyckats stimulera andra att söka kunskap?
– Ett enkelt svar är detta: Moomsteatern har varje år organiserade studiebesök av 500 personer som kommer till oss för att se och lära av hur vi arbetar fram våra föreställningar. Till det ska läggas ett visst utbildande av kolleger i olika seminarier.

Ett annat svar är: Moomsteatern söker sig till Teaterhögskolan här i Malmö för att fortbilda sig på olika sätt. Men för att klara av det måste Teaterhögskolan lära om och lära på nytt för att kunna möta våra behov, vilket skapar nya kunskaper hos skolan. För att lära ut måste man hela tiden vara beredd att lära sig själv på nytt och på nya sätt.

På vad sätt ser du dig som en kunskapsförebild?
Den kunskap som oftast efterfrågas av mig när det gäller Moomsteaterns föreställningar är denna: Hur gör du för att få dom att göra som du säger? Bakom den frågeställningen ligger ett kvarhållande av en objekts- och subjektsrelation där den som frågar tar för givet att mina kolleger med utvecklingsstörning ska hållas kvar i objektsrollen.

Här måste man börja med att göra om hela sin världsbild. Om det är något som vi på Moomsteatern gjort bra genom åren så är det förändringen av den bilden. Det har skett genom att målmedvetet hålla alla vårdande och pedagogiserande tankesätt borta. I stället håller vi på med konstnärliga målsättningar och professionella produktioner. Det betyder inte att teatern saknar ett visst mått av pedagogik – det är ju en förutsättning för allt ledarskap – men skillnaden ligger i fokus: Det är Moomsteaterns skådespelare som själva, genom professionalism och kompetens, raderat sin forna objektsroll.

När det gäller vår publik och de uppfattningar den kan tänkas ha om utvecklingsstörda så fungerar våra föreställningar som en kunskapsöverföring där publiken får alla möjliga anledningar att ompröva sina tidigare uppfattningar vad gäller både utvecklingsstörda och de roller de spelar i respektive uppsättning.

Moomsteatern